Som alltid när vi reser söderöver så är rastplatsen vid E4 mitt emot Brahehus det första stoppet, med lunch och kaffe.
Vidare genom Skåne mot Öresundsbron över till Danmark.
Vindsnurrorna får vara med, för jag bara älskar dom. Hör liksom landskapet till. Sen över till Tyskland så fort som möjligt. Detta är enbart en transport sträcka.
Två rumslägenheten på övervåningen i detta Landhus i Högersdorf blir vår första övernattning som ensamma natt- och frukostgäster. Restaurangen är dock proppfull på kvällen, och vi avnjuter en underbar fiskrätt med värdinnans fulla omsorg om oss.Sen är det Polen som gäller. Vädret är underbart, jämförelsevis med det vi lämnade efter oss hemma i Svedala. Underbara rastställen överallt. Vattenkokaren och thermosen hade vi med oss och kylväskan fylldes på då och då.
Hotel Fortuna i Krakow bler vårt andra övernattningsställe. Efter en rundtur i staden med alla dess sevärdheter, snygga byggnader, fina fönster, underbara dörrar och för att inte tala om alla dessa järngrindar,vilket hantverk!!! Inte är det brist på något inte. Restauranger, pubar, kaféer, affärer av alla det slag ligger nästan på varandra, alla talar om den ekonomiska krisen, vilken kris, jag såg ingen, eleganta damer i fina pälsar överallt, fast det var 15 grader varmt. Visst var bussarna överfulla med den vanliga arbetaren på väg hem efter jobbet, ja det är de ju här hemma också. Men, två timmar senare sitter nästan alla på puben. Och vad gör vi? Vi sitter hemma och sparar. Ja, man ser det man vill.
Dagen därpå är vi dom första på plats. På en kulle med en vacker trädgård och underbara höstfärger i duggregn, köper vi biljetter för ett besök i denna saltgruva som vi aldrig hört talas om, obildade som vi är.
Gruvan är upptagen i värdsarvslistan sen 1978.
Det tar en bra stund att ta sig ner genom alla trappor dom nästan 200 meter Ounder jorden för att få se och uppleva detta underverk. Och det har jag inte ångrat. Det är inte så dumt att vara högljud ibland.
Efter flera timmar i saltgruvan och en välbehövlig lunch är vi nu på motorvägen när vi siktar Tatrabergen, så vackert gömt bakom denna tjocka dimma. Jag fotar den genom en smutsig bilruta, vad sjön heter nedanför har jag ingen aning om.
Det har varnats om snöoväder, och det dröjde inte länge innan vi var mitt i det, vi är nu ganska högt upp i bergen.
Hotel Fortuna i Krakow bler vårt andra övernattningsställe. Efter en rundtur i staden med alla dess sevärdheter, snygga byggnader, fina fönster, underbara dörrar och för att inte tala om alla dessa järngrindar,vilket hantverk!!! Inte är det brist på något inte. Restauranger, pubar, kaféer, affärer av alla det slag ligger nästan på varandra, alla talar om den ekonomiska krisen, vilken kris, jag såg ingen, eleganta damer i fina pälsar överallt, fast det var 15 grader varmt. Visst var bussarna överfulla med den vanliga arbetaren på väg hem efter jobbet, ja det är de ju här hemma också. Men, två timmar senare sitter nästan alla på puben. Och vad gör vi? Vi sitter hemma och sparar. Ja, man ser det man vill.
Middag skulle vi i allafall ha. In på det första bästa stället, genom vackra grindar över en underbar designad trädgård med gamla antika bruksföremål och in i restaurangen. När vi sedan sitter och väntar på maten, kommenterar jag lite högt dom ovanliga guloranga väggarna och även lamporna, lika så lyktorna på borden och undrar vad det är egentligen. Bordet bredvid sitter två par äldre danskar, som med förtjusning talar om för oss att det är salt och berättar sen om http://saltchamber.com/se/wieliczka-saltgruva.html saltgruvan som dom nyss hade besökt och tyckte att vi absolut inte skulle missa den. Och det gör vi inte heller.
Dagen därpå är vi dom första på plats. På en kulle med en vacker trädgård och underbara höstfärger i duggregn, köper vi biljetter för ett besök i denna saltgruva som vi aldrig hört talas om, obildade som vi är.
Gruvan är upptagen i värdsarvslistan sen 1978.
Det tar en bra stund att ta sig ner genom alla trappor dom nästan 200 meter Ounder jorden för att få se och uppleva detta underverk. Och det har jag inte ångrat. Det är inte så dumt att vara högljud ibland.
Efter flera timmar i saltgruvan och en välbehövlig lunch är vi nu på motorvägen när vi siktar Tatrabergen, så vackert gömt bakom denna tjocka dimma. Jag fotar den genom en smutsig bilruta, vad sjön heter nedanför har jag ingen aning om.
Det har varnats om snöoväder, och det dröjde inte länge innan vi var mitt i det, vi är nu ganska högt upp i bergen. 
1 kommentar:
Den där saltgruvan verkade spännande. Vilken tur att danskarna hade mål i mun och ville berätta vad det var. Nu ska jag läsa vidare... Kramis!
Skicka en kommentar