söndag 13 december 2009

EuropaTouren del 2!

Ganska snart var vi i Slovakien och även här var bergstopparna snöklädda.
Vi vill inte fastna i något snökaos, därför ger vi järnet till närmaste storstad, Kosice (aldrig hört talas om) innan mörket faller på. Och jag lovar, det går väldigt fort.Snabbt bestämmer vi oss för att ta in på detta hotell och tillbringar resten av kvällen där då snön så smått börjar falla därute. Middagen äter vi på hotellrestaurangen (gratinerad hummer med tillbehör - tycker att vi är värda det). Efter frukost morgonen därpå, kyligt men ingen snö, far vi vidare.
Kontrasterna mellan storstad och landsbygd är enorm. Fina gator, lyxiga hotell, tjusiga butiker, stora BMW och Mercedes =storstad byts snabbt till kostigar (hopplöst att köra bil på dessa ), nerslitna fallfärdiga gamla byggnader till bostäder, och mycket smuts, plastpåsar, petflaskor, skräphögar överallt. Och ingen plockar upp, här lever man fortfarande enligt den gamla sovjetregimens regel "man bryr sig inte". Man vill bara överleva.

Vidare genom Ungern mot Rumänien, Serbien och Bulgarien.
Och överallt, alla dessa pumpor. Alla odlar dom, alla har dom, alla har dom till försäljning men vem köper dom? Sådan överproduktion av en enda grönsak har jag inte sett förr. Vad kan man använda den till annat än pumpasoppa och ljusdekoration till Hallowenhelgen. Förlåt en okunnig.

Nu är det vägen rakt ner till Turkiet som gäller. Hittills inga problem vid gränsstationerna. Kolla bilhandlingar är det som gäller i EU-länderna och passkontroll i icke EU. Vägavgifter får man betala överallt förstås + vägskatt.

Vi övernattar i Bulgarien i en liten, lagom stor stad Deva, eftersom vi vet att Turkiet inte är med i EU och vi kan få problem. Så vi vill inte vara ute mitt i natten i dessa områden om det skulle hända oss något. Dessutom så pratar väldig få annat än sitt egen språk, och vi kan bara svenska, engelska och tyska. Nåväl dagen därpå bär resan mot Edirne via gränstationen. Och mycket riktigt, alla papper gås igenom, bilen, bagaget, alla våra kläder och vi. Det går dock fort och vi hinner åka dom få hundra metrarna till den turkiska tullen, där allt upprepas och nu letar dom efter sprit och cigaretter också. Å hej åhå.

Vi kan inget annat göra än skratta åt allt, samtidigt som vi förstår all denna byråkrati. Men måste det vara så tröga tjästemän? Vi har många mil kvar och tiden går, och dom gör sig ingen brådska.

Men vi glömmer snart bort allt strul och njuter av fina landskap, fina städer, vackra hus, höga berg och djupa gröna dalar. Jag är helt såld på detta underbara, dramatiska landskap. Vilka formationer har inte alla dessa berg. Turkiets infrastruktur ligger ganska långt fram, och att köra bil på vägarna där är som att köra rally på salsgolv enligt maken. Vi hinner inte så långt denna dag, vi snurrar högt och lågt på alla dessa bergstoppar för att se och uppleva ännu mera. Vem vet om vi kan få vara med om en sådan resa en gång till.

Vi kör mot Konstantinopel, och över den fantastiska Bosporen är vi nu mitt i värsta rusningen, över till fastlandet. Vi skapar kaos vid betalstationerna när vi kör in i fel kö, transpondrarna tjuter som galna. Vi drar ner farten och jag vill ta en bild på all denna galenskap. En kakafoni av bilhorn och upphöjda fingrar mot tinningar bryter ut (2 cm avstånd mellan bilarna, och mitt i alltihopa, en som skall tvätta bilrutorna mot betalning!!!). Jag vill ha min bild. Ståendes i framsätet, bilrutan nerdragen och jag i 40 graders vinkel hängandes utanför tar jag min bild. Resultatet, en grå massa av biltak men alla glada leenden, applåder och tummar upp sitter kvar på min näthinna. Vi kör runt nu i Konstantinopels galna puls, vi skrattar mycket och tycker att allt är bara för mycket av allt.

Vi drar nu vidare och övernattar i en liten mysig stad /by Gebze med lagom högt tempo. Besöker bazarer, kryddbodar, butiker, njuter av alla matdofter, smakar på nästan all godis, baklava, kateifi, dadelbakelser som säljs i varenda gatuhörn. Barndomsnostalgi för mig, för sött för maken.

Vi börjar tidigt nästa morgon. Förbi Ankara mot Adana, följer Mersinvägen mot Tasucu och ganska sent på kvällen tar vi in för övernattning på ett sommarhotel som egenligen har stängt för säsongen men det gör oss inget. Balkong, vid havet och billigt, men ingen frukost.

Dagen därpå tar vi en lång sovmorgon, brunschen äter vi på en av Tasucos strandrestauranger. Medan min ständiga följeslagare letar rätt på kontoret som säljer biljetter till bilfärjan, som skall föra oss över till Kyrenia på Norra Cypern, promenerar jag runt i stadsparken och fotograferar blommorna, går på stranden, tittar på alla fiskebåtar, pratar med övervintrande turister och har allmänt trevligt. Besöker marknadstorget, köper massor av frukter, dadlar, kastanjer valnötter mm.
Färjan avgår inte förrän kl. 2400 och vi uppmanas vara på plats två timmar innan avgång och det är vi. Papper gås igenom, bilen kollas både in och utvändligt, passen ifrågasätts, och alla dessa tröga tjänstermän. Avgång 03.00. Efter en jobbig natt,(jag sjösjuk) ser vi nu Kyrenia i horisonten. Personbilar och långtradare om vart annat, allt skall kollas igen, det gäller att ha tålamod. Kl. 10.00 är vi äntligen på väg ut från Kyrenia (norra Cypern) mot Nicosia och nya kontroller av de turkiska myndigheterna, kors, nu endast passet - är vi i EU? Hej, hej och tack, men nu måste vi in till den grekcypriotiska delen av ön. Passen kollas och vi välkomnas till our island. Vi hinner starta bilen, när vi plötsligt ser nån som springer efter oss och gör halt. Herre Gud, nu har dom upptäckt bilens registeringsnummer, och eftersom vi kommer från Norra Cypern så tror dom att bilen är illegalt importerad från "the other side", dvs "landet som inte finns"!!! Hur man kan importera en bil från en sida som inte finns förstår inte vi, är VI tröga nu? Visst, allt ordnar sig och vi kör som galningar dom 8 milen som återstår till Kalavasos.
Från Kyrenia till Kalavasos.
Ändligen hemma. Här väntar ett välstädat hem (tack min bror) och trevliga grannar att umgås med.

3 kommentarer:

bloggare på icedaniel.se sa...

Tack! Jätteintressant läsning. Har du mer bilder så publicera gärna !

Anonym sa...

Härligt skrivet, det kändes nästan som att jag var med på resan och jag kan känna den söta smaken av baklava i munnen (i likhet med din make inte heller min kopp te).

Måste ha varit en härlig resa och ett minne för livet

/Pelle

Ludde sa...

Det lät nästan som en riktig skräckroman när ni passerad alla gränskontroller. Måste ha känts riktigt skönt att äntligen vara framme i Kalavasos. Nu ska jag göra ett avbrott för mat, och sedan ska jag läsa om utflykterna.